Recensioner och kommentarer av läsare om boken

"I Länder Bortom Illamående" 

"Så här är det i min värld". Så avslutar Maria Nil sitt förord. 

En resa i och beskrivning av hur det är att leva med bipolär sjukdom. Författaren berättar episoder ur sitt liv, från barnstegen fram till dagens andetag. Här finns episoder av smärta och sorg, berättelser ur författarens eget liv, från barnstegen fram till dagens andetag. Kapitlen är allvarsamma, grymma, fantasifulla och färgade med både galghumor och ordlekar. 

Vad är självömkan? Hur känns sorg? Hur är det att leva med ångest? Vad är Panik? Vad betyder Hyper? Vad är depp? Hur är det att vara vilsen? Det är frågor som många personer undrar över och som författaren kan svara på, ur sitt eget perspektiv. 

I allvarliga ordalag, med ordlekar och fantasifulla irrvägar, berättar författaren hur djupgående känslor kan förvandla ett hjärta till sten, skaka sönder eller gå upp i atomer. Den berättar också om de Personliga Hjälpare som finns inom var och en och som i sina olika skepnader och med sina annorlunda förmågor kan göra så att resan blir något mer uthärdlig. Trots sina allvarliga teman så finns det ändå en viss mörk humor mellan raderna. Man känner författarens galna frustration där hon svär intensivt.
Maria Nil har här kombinerat sitt konstnärskap i bild och i text samtidigt som hon berättar om de upplevelser och erfarenheter som hennes liv har bjudit henne på. 

Det här är en bok om hur livet kan vara, och den tillägnas de som reser, eller har rest till de inre Länder där man med alla sina innestående krafter kämpar, för att komma fram till den väg som leder därifrån.
På det minst smärtsamma sättet. 

Ur kapitlet SJÄLVÖMKANSTRÄSKET 

Kursiva tankar - Faan! - Jaha, ja. Klatjofs. Klatjofs. - Varför fastnar fötterna? Här har jag varit förut ... - Inte nu igen!! Faan! I Självömkansträsket är det bra om man stannar en någorlunda kort stund och framförallt inte för länge. Även om det är en allmän åsikt hos de flesta, så är allas vistelse där väldigt mycket oberoende av den åsikten.
Dessutom växer det så småningom upp bitterhetsstrumpor på fötter och ben. Strumporna stickas av sumpgasångorna och med rötterna av förlorad tid, av plats och meningsfullt innehåll. 

Ångestskogarnas "Längtangläntan" 

När träden börjar tunna ur och ge plats på marken, så kan man skönja en varm och gulgrön mossa. Mossan breder ut sig emellan träden på en plats som kallas Längtangläntan. En glänta är ett uppehåll emellan många trädstammar som står tätt bredvid varandra, och där träden utanför ofta har ogenomträngliga snår och buskar emellan dem. Längtangläntan erbjuder utrymme och luft, syre och där känner man en varm och skön drivkraft till något annat. 

I en Längtanglänta kan även en ångestfylld besökare dansa i lugn glömska. Som att bada i ljummen sockerdricka. Det är vad som kallas ett uppehåll.
Där, i en Längtanglänta finns alla de färger, växter, magiska djur och ljud som behövs för att göra en människa hel. 

Marre Hammarström, Skribent

Hej!
- Jag har just läst en helt fantastisk bok. En viktig bok! Som jag varmt kan rekommendera.
Den är inte bara viktig utan även underhållande och rolig, och innehåller en skatt av underbara och talande illustrationer i form av bilder, eller snarare konstverk som författaren själv har gjort.

Varför viktig?

Jo, det är så att Maria här beskriver väldigt realistiskt och utan omsvep hur verkligheten kan upplevas i olika annorlunda tillstånd dit vi kan bli utkastade (eller inkastade) och där vi kan känna oss väldigt ensamma, utlämnade och oförstådda.

Maria beskriver detta genom att måla upp för oss ett inre landskap med olika "länder" där helt andra naturlagar och villkor råder än i den vanliga världen. Det här är färgstarka miljöer, farliga och skrämmande- men där finns också platser att vila och återhämta sig, och snälla hjälpare i form av fantasifulla varelser som hjälper dig tillbaka till den verklighet som vi kallar den "verkliga".
Det låter som en sagobok, men detta är på riktigt! Dessa länder finns, och vi kan alla hamna där!

Diagnosmässigt har vi kanske satt namn på dessa tillstånd - med bokstavskombinationer, eller ord som bipolär, psykotisk, autistisk etc. Namn som för de som aldrig varit där bara är namn.

Varga Åskvigg, Skokloster
Men nu, NU, får du veta hur dessa tillstånd kan upplevas, inifrån tillståndsupplevaren själv... ovärderligt vill jag påstå!
Köp Boken - och Läs den - så får du en karta ifall du själv skulle trilla in, eller ut, dit, eller ifall du har ett barn eller en bekant som brukar besöka dessa länder...

Skrivet av Varga Å. i Skokloster

--------------------------------------------------------------------

I Länder Bortom Illamående bjuds vi läsare på konst både via bild och text. 


Berörande, fantasifulla och roliga ord och bilder som målar berättelser med lekfulla och samtidigt allvarliga penseldrag.

Vi bjuds på en berörande resa där man ibland simmar på ytan och njuter av ordlekar och vackra färger och ibland dyker ner i djupen dit orden pekar för att röras av livets ibland svårare simtag. 

Läs den, njut konsten och berörs av berättelser om konsten att leva.

Marie-Louise Agner

Snezana Lindskog

Maria Imre Andersson har skapat en magisk värld, ett bildligt och språkligt äventyr om psykiskt mående.

Jag fängslas omedelbart av den sinnrika idén att skapa en helt ny, magisk värld för att kunna förklara det som händer när själen mår dåligt. Jag återvänder till den vackra bilden som är landets karta och lyckas orientera mig under läsningens gång.

Maria ändrar ordens betydelser och begrepp på ett fyndigt sätt så att det passar syftet för beskrivningen av känslolägen och äventyret. För jag anser att Maria har lyckats göra det till ett äventyr, att lära känna sina stigar, platser och länder. Själv känner jag igen mig på de flesta ställena, och plötsligt blir det tydligt för mig.

De underbara bilderna ledsagar mig dit till, minnen av mitt eget brokiga själsligt sjuka liv. Likt Maria har jag fallit för orden med ett O i början och ser det som högst användbart. När motsatsorden tryter, blir ordets draghjälp ett O framför.

När jag läser om Ludvig kan jag se min egen son i hennes ord om honom. Likt Ludvig dröjer han kvar i självömkansträsket.

Lika så känner jag igen mig själv som Irma när hon beskriver Irmas far. Överhuvudtaget vandrar jag i detta fantasiland med varje steg fullt av igenkännande. Min värld kunde lätt se ut just så och bilderna bidrar till detta igenkännandet av känslorna och att våra världar är lika varandra.

Det ända stället i boken jag gick ordentligt vilse finns på slutet. Turisterna kan jag inte greppa riktigt om, vilka är de? Och varför måste de vandra försiktigt i länderna, inte doppa tån i floden? Är jag den turisten om jag vägrar medicinera för min bipolära sjukdom? Ett tag trodde jag att turisterna var anhöriga, eller andra utomstående men gick vilse i den tanken också. Vem vet jag kanske får veta det snart, när tankar får vila i en drömvärld. Kanske någon annan kan känna igen sig på det stället. Boken är för mig något utöver det vanliga och visst är vi alla ute efter det där extra.

Likt Maria Imre Andersson så finner jag tjusning i att leka med bokstaven o i början av ordet